TELLUZ

Självklart är det inte bara hundar i mitt liv, utan mitt enda vettiga manliga sällskap är en liten katthane!
Telluz, som han så fint heter, är åtta månader gammal och han förgyller mina dagar så otroligt mycket.
Han ger mig skratt lika mycket som han får mig att vilja riva mitt hår.
En kelig tiggare som har alla tassarna bland molnen, när han inte sover då.
Han och Troya är bästa vänner och jag hoppas att det ska gå bra med Gnistra när hon kommer.
Telluz kommer med nosen och buffar på en och vill vara nära. Älskar att bli kliad, och han har tur som har en matte som kan klia baki hans öron hela dagen om det skulle behövas.
Nu hoppade han upp i soffan och trampar med småtassarna och buffar med nosen och spinner "kliiiaaaa miiiig!"
Han har en otroligt vacker och speciell teckning och stora bärnstensögon. Funderar på att fixa huskattsbevis för att åka på en utställning, bara för att testa :)
Telluz är lättlärd också! Han kan "stå", "dansa", "high five", "nej", "varsågod" och inkallning haha ;) han är lite som en hund.
När han var yngre var hans favoritlek att ta tag i en sko och dra den över hela hallen - valpfasoner..
och han har ju präglats på Troya, så när det kommer någon i dörren är han först med att vara framför fötterna på en och hälsa.
En liten personlighet som jag inte skulle byta mot allt i världen! Fast vissa dagar är han riktigt billig..
En vecka efter jag hämtat hem Telluz upptäckte jag skit i öronen på honom. Bad min syster ringa djurkliniken och dom sa att han måste in snarast. Så jag sprang över hela byn i spöregn med en förvirrad katt i transportburen. Var där två minuter innan dom stängde och möttes av receptionister som nekade att någon skulle titta på honom. Jag var så extremt rädd och förbannad så jag fick träffa en till slut som direkt sa att det var öronskabb.
På vägen hem, fortfarande i spöregn, satt jag mig utanför kyrkan i skydd från regnet och bara grät. Jag grät som aldrig förr och var så rädd. Hade redan fäst mig så vid det röda knyttet som pep där i sin bur.
Som tur var var skabben borta på knappt två veckor med hjälp av natriumklorid och olivolja (tips från veterinären från hemstaden så jag slapp punga ut tusentals kronor på veterinärerna som knappt ville låta någon kolla upp honom först).
Nu är Telluz frisk och glad, en riktig livsnjutare och han är värd sin vikt i guld gånger oändligt. Skulle något hända min prins, jag vet inte vad jag skulle ta mig till. Älskade Telluz!