want some cheese to that whine?

Egentligen orkar jag inte skriva för jag har ont i huvudet.
Men jag måste bara skriva något som jag tror alla kan känna igen sig i mer eller mindre.

Ibland undrar jag när folk ska gro in lite vett i skallen.
Att hålla på och vrida och vända på saker och ting, få upp en egen sanning i sin stackars skalle som sedan åker hela vägen ut genom munnen. Träffar nyfikna människors öron, och dom människorna har ju också en käft.
Och så är tåget i rullning.
Att hålla på och babbla, ivriga och exalterade som stadsfåglar utanför frasses, sprida ut sina egna sanningar om folk.
Människor vars enda merit är att vara duktiga på att prata om andra men aldrig se till sina egna problem.
"Hon är si, han är så, hon sa såhär till mig, han gjorde sådär mot henne"
källa tack.
"Va?"
Vart har du hört det ifrån?
"Eh, hon sa det till mig och hon hade hört det från hon som är kompis med han som hörde att hon sa det till han."
Logic none.

Att prata är djävulskt lätt.
Att höra är nästan ännu lättare.
Men att använda hjärnan och tänka längre än näsan räcker verkar då vara svårare än att komma på meningen med livet.



hejs.