jag tror minsann min själ dör av svält.

Jag vill få tillbaka motivationen, drivkraften och viljan att börja skriva igen.

Inte bara skriva rätt upp och ner om vardagens händelser, utan skriva såsom jag gjorde förut.

Jag är född med talang för att skriva, har alltid önskat att jag vågat lägga ut mina texter offentligt för hela världen att beskåda. Eller bara prata om det jag även vill ha nerskrivet.

Egentligen känns det rätt överdrivet, en föreläsning om sjukdomar, ångest och hjärnspöken? Vem orkar höra en fortfarande rätt vilsen ungdom babbla på om det? har jag tänkt.

Men jag vet i hjärtat att jag kan träffa folk rätt i hjärtat.

jag minns när jag hade skrivit ner tre a4 papper med min historia under tiden jag satt hos fosterfamilj.

Gav det till fostermamma Kersti, hon satt på min sängkant och läste tyst igenom det.

Jag satt bredvid med knäna uppmot min haka och kände tårarna bränna bakom ögonlocket för jag visste att hon läste mitt liv, jag var rädd att bli dömd, att hon skulle tycka jag var fånig.

Men när jag själv såg att ögonen hennes blev blanka och rösten skalv så försvann min oro.

Min lilla stora historia hade rört om hennes hjärta och jag kände mig stolt som att jag hade klarat det! Det kändes så skönt!

Dom papprena tog kanske bara drygt tre timmar att skriva ner, skulle jag göra det skulle det ta betydligt mer tid. Tyvärr finns inte just den historian kvar, jag brände upp dom. Trodde det skulle kännas bättre,, trodde väl att bara få en människa att läsa det skulle lösa det. men tvärtom.

Det var bara början, ett stort steg för mig.

Tro mig, jag har försökt ta upp det igen men någonting hindrar mig.

Rädslan att bli dömd?

Rädslan att det inte ska uppskattas?

Rädslan att börja gråta?

Jag börjar skriva men när jag är några meningar ifrån att gå ner på djupet stänger jag igen boken och öppnar aldrig dess pärmar igen. Misslyckande.

Det är snart fyra år sedan det hände.

Fyra år sedan, hur kan det gått så lång tid?

Fyra år sedan jag var en hårsmån från att strykas med.

Ska försöka ta upp skrivandet igen, men kanske börja på små dikter eller liknande? Doppa tårna i havet först liksom.

För jag vet att jag kan.

Ungefär såhär såg jag ut under tiden allting pågick, håret blev längre med tigerstripes, kortare med världens lugg, svart till blond,blond till rosa lugg, snakebites, hela köret.
Spelar det någon roll att jag hade emostilen, att jag mådde så dåligt?
Nej.
Alt hade hänt även om jag var brat, fjortis, hiphopper eller whatever.
hade varit lika söt och trasig ändå.